Jag var aldrig en hästtjej i min ungdom. Ett nafs från en häst jag klappade i 7-8 års-ålderns satte stop för min längtan att börja rida. Detta har då ej hindrat mina barn från att vara hästtokiga. Asta gick på ridskola förra året, efter mycket tjat, och maken var den som tog på sig att följa med...Men nu krockar ridtiden med Antons hockeyträning, så nu har ridskolan trots allt fallit på min lott. Efter att ha försäkrat mig om att jag ej behöver ha nånting med hästarna att göra, utan bara finnas där, gick jag med på detta arrangemang.
Det hela gick hur som helst ganska bra om jag får säga det själv, fastän jag behövde hjälpa till lite.
"- Det verkade som om du tyckte att det var lite kul mamma, sa Asta när vi for därifrån."
- Aldrig, sa jag. Och nästa söndag är det dags igen.
Fram till jag fyllde 25 var jag panikslagen inför hästar, barnens ponnyridningar på diverse attraktioner fick skötas av maken, så förlorade jag ett vad som innebar att jag skulle rida, kärleken slog till som en blixt, nu har jag egen hästgård och för tillfället 3 egna hästar så man ska aldrig säga aldrig
SvaraRaderaHm, jag red Western med min yngsta i 2,5 år och det var så mysigt. Men när hon gått ett tag på högstadiet lockade andra grejer på fredagskvällarna och vi slöt. Men jag längtar fortfarande efter doften, frustandet och känslan att sitta där uppe. Ett tips är att ni rider tillsammans och har det som er tid tillsammans och att du faktiskt kommer att få en förståelse för det här framöver. Jag lovar det är skitmysigt. Våga prova....
SvaraRaderaJag måste erkänna att jag tyckte att det var lite roligt. Kanske jag kommer att ha ögonen öppna efter nybörjarkurser för vuxna ;D
SvaraRaderaHästar är härliga djur som tar mycket tid från stickningen...Röstar på att du anmäler dig till en nybörjarkurs så kan ni rida tillsammans sen. Jag och mina döttrar har gjort det och det ger en härlig gemenskap och att även i de värsta tonåren något att kunna göra utan bråk. Lycka till /din hemlis
SvaraRadera